Om Anki Wolter
Jag bor och arbetar i Linde socken på södra Gotland i egen ateljé och med egen butik. Jag arbetar med lergodslera, och dekorerar mycket av min keramik med engobe (uppslammad och infärgad lera), som jag doppar, häller eller målar på föremålen innan bränning. Jag drejar, kavlar eller bygger, och kombinerar ibland olika tekniker för att nå fram till ett speciellt uttryck. Det kan vara att rista, spritsa, trycka eller dra i leran. Arbetet med lergodsleran ger mig en stor frihet till dekor och mönster.
Huvudsaken är att det kommer från hjärtat...
Från vardag till Starwars. - Så kan ett besök i keramikern Anki Wolters ateljé i Linde på Gotland te sig.
Text: Hanna Widegren, frilansjournalist
Hon morsar på några lekfulla robotar i lera på en hylla, den gången var det barnens intresse som fick henne att gå igång.- Det kan vara vad som helst egentligen, det som ramlar på mig, säger hon om inspirationen. Vi är i Anki Wolters arbetsateljé och ljusa butik på Gotland. Hon talar lugnt och låter orden komma, skissar upp mycket av det hon gör. Provar sig fram, enträget. Idéer testas, det läggs till och dras ifrån. Överallt är handen med. Den ska göra avtryck.
En av Anki Wolters typiska ljusstakar är en taggig fyrbent filur med vit glasyr som man kan se i många Gotlandsfönster. Lekfull och föränderlig beroende på vilken färg man har på ljuset. Den kom till just genom att leran av ett misstag svängde iväg, ett av benen drogs ut. "Vad händer nu tänkte jag?" Hon rullade sedan upp leran, ljusstaken får tassar eller tentakler.
- Det blev kul, säger Anki, och ler genröst varpå ett par riktigt mörkt blå ögon glimtar till. Ben... tycker jag om!
Anki Wolter är bland annat utbildad på Capellagården, där fick hon jobba hur mycket hon ville, när hon ville. Hon hittade sitt sätt att arbeta, menar hon. Det ekar en lättjefull tillåtelse i grundtonen i mycket av hennes keramik. Hon återkommer ofta till hur humor och vardagen finns med i det mesta hon gör. - Det behöver inte vara så seriöst konstaterar hon lugnt.
Men nivån på hantverket.Spännande kontraster mellan det mjuka och det strama, samt något oväntat, ofta komiskt kaxigt inslag, är omisskännligen där. På hyllorna trängs cirkusakrobater i randiga tröjor med svala rena askar, nästan asiatiska i formspråket. Wolters oemotståndliga mjukt bubbliga skrin på små små fötter med en dekor av tallkvistar känns urbana och på samma gång karg natur, där de står på den gotländska landsbygden med en åker som närmsta granne. En svulstighet plötsligen, i formspråket, och så en stramare glasyr. En förförisk krock för en besökare. Lokalen badar i ljus, och då är det bara februari.
Den härliga känslan för färg möter man bland annat i Wolters djupt gröna glasyr, rektangulära fat, som hon kavlar ut, det är mycket arbete bakom.
Många förknippar också Anki Wolter med ett randigt bruksgods, koppar, kannor, fat, skålar, vilka blivit storsäljare. Ränderna i svart färgställning för tankarna till en modern roligare Zebrakopp, den annorlunda blå andas svenskt sommarhus medan den milt gröna får mig att tänka på vardagsro. Koppen kaffe efter att strykningen är gjord. Det är en noggrann process att färgsätta. Wolter gör till exempel flera olika blå innan hon hittar den rätta. Plockar bort och bort. Varför tror Du att de blivit så populära? - De har en behaglig känsla, bruksgodset håller länge. Den här grå vardagen finns ju. Det vet vi. Men man kan bli lite glad av hantverk. Man får någon slags närvaro där hemma?- Ja det känns, att någon har gjort något. Materialet är där, och det är viktigt.
Anki Wolter räds inte. Starwarsrobotar, söta och spruckna speglar och så vardagen mitt emellan. Hennes hand är med. Resultatet blir ett genuint hantverk, ett bruksgods som ömmats för med både oväntat tuffa och glada inslag. Man får en härlig känsla av att man inte har en aning om vad som händer härnäst? Det är något med initialerna A och W i botten som för med sig den sortens lockande rymd.
Text: Hanna Widegren, frilansjournalist
